Bankernas uppgifter

Inlåning och utlåning

Bankernas kärnverksamhet är att ta emot in­lå­ning och lämna krediter. I december 2009 uppgick bankernas inlåning från allmän­heten, det vill säga i huvudsak hushåll och icke-finan­siella företag, till 2 296 miljarder kronor. Den största delen av inlåningen, 43 procent, kom­mer från svenska hushåll. Svenska företag sva­rade för 27 procent av inlåningen och utländsk allmänhet för 20 procent.

Tidigare har enbart banker fått ta emot inlåning från allmänheten, men sedan 1 juli 2004 får även kreditmarknadsbolag ta emot inlåning. Även så kallade inlåningsföretag får med viss begränsning ta emot inlåning från allmänheten. Insättningsgarantin gäller dock enbart inlåning i banker och kreditmarknadsbolag.

Utlåning till allmänheten i Sverige sker främst via banker och bostadsinstitut. Banker lämnar krediter med olika typer av säkerhet samt mindre lån utan säkerhet. Banker lämnar även lån med säkerhet i bostäder och fastigheter. Till skillnad mot bostadsinstitut så lämnar banker utöver så kallade bottenlån även topplån. Utlåningen från banker uppgick i december 2009 till 2 888 miljarder kronor. 36 procent av utlåningen till allmän­heten går till svenska fö­retag medan hushållen och utländska låntagare står för 26 respektive 32 procent.

Räntesättning 

Vid varje tillfälle finns det alltid privatpersoner och företag som har mer pengar än vad de behöver för att konsumera eller investera. Samtidigt finns det andra med motsatt behov. De som har ett överskott av pengar sparar. Här spelar bankerna en viktig roll som mellanhand eftersom de ger ränta till dem som sparar pengar i banken för att sedan låna ut pengar till dem som är villiga att betala ränta för att låna. 

Eftersom de pengar som banken lånar ut tillhör dem som sparar i banken är det viktigt att banken inte tar för stora risker när man lånar ut pengar. För minska risken för kreditförluster gör därför banken en noggrann prövning av den som vill låna pengar. Ofta kräver också banken någon form av säkerhet – till exempel panträtt i ett hus. 

Det är oundvikligt att banker ibland drabbas av att deras kunder inte kan betala igen lånade pengar, till exempel om ett företag går i konkurs. För att kompensera sig för denna risk, och för att ta betalt för de tjänster som erbjuds sparare och låntagare, sker utlåningen till en högre ränta än den ränta som erbjuds spararna. Denna skillnad mellan sparränta och låneränta brukar kallas räntemarginal och är den viktigaste inkomstkällan för banker. 

Bankernas räntesättning av såväl inlåning som utlåning är i hög grad beroende av de räntor som gäller på penningmark- naden. Andra fak­torer som påverkar räntenivån är låntagarens kreditvärdighet, risken i åtagandet, konkurren­sen mellan olika kredit­institut och konkurren­sen mellan olika spar- och låneformer. Ban­kernas genomsnittliga in­lånings- och utlånings­räntor har visat en klart nedåtgående trend se­dan början av 1990-talet. Under 2009 har Riksbankens rekordlåga styrränta på 0,25 procent och marknadsläget inneburit att in- och utlåningsräntorna sjunkit till ytterligare lägre nivåer.  

Vid sidan av in- och utlåning är betalningsför­medling en viktig uppgift för bankerna. Det svenska betalnings­systemet, med bland annat det gemensamt ägda bankgirot, är tekniskt sett välutvecklat och utmärks av en hög effektivitet. Det innebär att betal­ningar genomförs snabbt, säkert och till låga kostnader. De system som är uppbyggda för att utföra betalningar, men även värdepapperstransaktioner, tillhör den finansiella infrastrukturen. Den finansiella infrastrukturen är en viktig del av Sveriges totala infrastruktur.  

Den tredje av bankens huvuduppgifter erbjuda företag och privatpersoner möjlighet att minska, om­fördela och sprida risker. Ett exempel på detta är det på senare år starkt ökade sparandet i fonder. Genom att spara i en fond - som äger aktier i ett stort antal företag - istället för att själv köpa aktier i ett eller ett par företag, minskar risken med aktieägandet. Ett annat exempel är att företag genom så kallade terminer eller optioner kan minska sin risk för att göra valutakursförluster när man handlar med andra länder. 

Det pris som kunderna får betala för bankens tjänster består oftast i ett specifikt pris per tjänst. Man betalar till exempel en viss procentsats av sitt fondsparande till den bank som sköter förvaltningen. Priset varierar beroende på typ av fond eftersom vissa fonder är dyrare att förvalta ändra andra.  

Uppdaterad i mars 2010